Här ligger jag på julafton i min första och mesta favoritkorg och är nästan 6 månader. Jag har en alldeles egen hundallmogesoffa också, med teddyklädsel som matte sytt. För säkerhets skull så har jag mutat in ena hörnan i mattes soffa dessutom så att jag kan hålla läget under kontroll utanför fönstret. Vaddå? Jag bortskämd? Jag lever ju bara som det anstår en tuff brud i lyxförpackning!

Förra veckan när det var skare så kom jag på en ny grej. Om man simmar ryggsim i dikena så kan man åka kana på ryggen, himla kul! Annars är det rätt kul att gå och stryka sig mot staketen också. Matte undrar om jag gör det för att smeta in mig i någon annan doft, avge min egen doft eller om det helt enkelt kliar. Det kan hon ju gott få grunna på, för det tänker jag inte tala om. Hon kallar mig för bagladyibland eftersom jag länsar alla diken på tomburkar och borttappade vantar, men jag tycker ju att det är så roligt att bära på saker, länge. Det nåt jag har lärt mig alldeles själv.

Vaddå jag busig? Du anar inte vad som väntar
dig matte! Söndertuggade modemsladdar,
Ecco- och Birkenstockskor! Uppgrävda rabatter och blomkrukor! Torkade gristrynen under huvudkudden!
För att inte tala om alla rymningar när tillfälle ges!
Listan kommer att göras lång.
Detta är bara början!

Min fästman, lekkompis och granne Nestor kommer också från Manacas, men vi är inte släkt. Här ser han mest ut som lejonkungen. Vi har världens brottningsmatcher, Nestor och jag. Tidigare hade jag fena på att pierca hans öron men jag har blivit lite snällare på den fronten nuförtiden. När vi fajtas så mullrar Nestor som när åskan går. Själv låter jag aff, aff, aff när jag jagar honom. Fast för tillfället, nu när jag har blivit stora damen, så svansar han mest efter mig och luktar mig i stjärten, vad nu det ska va bra för?! Sånt larv har inte jag tid med, pinnar är mycket kuligare isåfall tycker jag.

     – Hallå där uppe! Finns det nån hemma?    

– Puss på dig Kerrie! Vaddå jag ser ut som en kanin och Kerrie ett rådjur?
– Nu tänker inte jag prata med dig längre, du trampade mig faktiskt på tassarna!
– F´låt Mimmi, det var inte meningen!
– Matte, haru problem att få oss båda med på bilden?

Nästan varje dag så springer jag och mina polare nede på stränderna, det är kanonkul. Till mattes stora förskräckelse så har jag hoppat i från klipporna och vinterbadat flera gånger, en gång hoppade jag i kanalen till och med. Men se badkaret - det är inget att hurra för! Efter det att vi var hos Monica och trimmade mig i vintras så är inte matte lika blödig längre, vare sig jag vill eller ej så blir klorna klippta varannan vecka. Fy bubblan!

Roligast är det ute på Sumpholmen för det luktar så mycket fågel där, och så springer vi som galningar på klipporna.
Vi får passa på nu för i sommar får vi inte lov att vara där för då är det hundförbud. Orättvist tycker jag! 

Cicci ,som är en riktig gatukorsning vad gäller ras, är som en mamma för mig. När jag är hemma hos henne så härmar jag allt hon gör in till minsta lilla suck. Pluto däremot är som en storebror, när jag drar allt vad jag orkar i hans skägg så viftar han på svansen och bara piper litegrann. Matte säger att han ser ut som en övervintrad hippie. Men jag vet inte vad det är. Jag tror det betyder att han är en blandning av tollare och bearded collie. Dragkamp är det bästa som vi vet, ibland vinner jag eftersom jag är envis som en liten röd gris.

– Skynda dig matte! Har du inte plåtat klart snart för nu vill jag ha min godis!
– Du får inte hur många bilder som helst för en ynka godisbit, nån måtta får det vara!

– Nestor, du kan inte ta min pinne! Det här är livet på en pinne på Tjursjön!
– Vänta du bara Mimmi, nu kommer jag allt ifatt dig!





En vecka över nyår så var vi hos May-Bente (mattes moster) och Anders på Funneshults gård. Där var det hur kul som helst. Hjortar i massor, mufflon och tre hundar. Max höll på att skrämma livet av mig till en början för han älskar att retas, men jag vänjde mig rätt så snabbt. Istället så snodde jag hans mat när han vände ryggen till och hoppade som ett jehu framför honom när han var kopplad. Hämnden är ljuv! Och tänka sig dom rymde en smällkall eftermiddag och var borta i 28 timmar! En snäll tant hittade dom längs en landsväg 18 km bort nästa dag! Då var dom inte så kaxiga längre! 





Hoppsan var en kul typ, henne lallade jag efter mest hela dagarna. Hon i sin tur följde sin husse vart han än var på gården.
När matte är på Azorerna med gammelmatte ska jag vara där hela veckan, det blir lattjo. - Hurra, koppelfri en hel vecka! Och massa hjortar man kan jaga och skälla på - fast det gillar inte Anders att jag gör. F´resten så blev jag till mattes stora lycka rumsren på Funneshult... nästan iallafall! En olycka händer ju så lätt när man har roligt!

Hopp och slick från Mimmi!