S a m o s ... i n t e b a r a i m i n a d r ö m m a r
Efter knappt fyra timmars resa ovan ulliga moln så skingras de så småningom och jag kan skymta delar av den grekiska övärlden! Äntligen – 8 års väntan är över! Samos möter Turkiet, och de kittlar nästan tårna på varandra i diset och det smala sundet. Men det var även kittlande för mig att återvända efter så många års frånvaro.
Vi flyger in över Pythagorion inför landningen där, den kittlande känslan det skapar kan jag dock gott vara utan. Greklands i särklass värsta flygplats att landa på. Liggande i en grop med omgivande berg som bidrar till kronisk turbulens - det är en av de få gånger jag är flygrädd.
En sommar för många år sedan när jag var på Samos flög ett inrikesplan som tog en genväg över bergen rakt in i bergstoppen i ovädret som rådde då. Det tog tre dagar innan de hittade vraket och de omkomna. Sedan dess är det tack och lov förbjudet att gina, och de har även förlängt den tidigare så korta landningsbanan.
Och så kom jag till slut till det underbara Pension Lemonakia utanför Kokkari som fortfarande ligger där inbäddat likt ett örnnäste på kullen. Enda skillnaden sedan tidigare var att det just är "lemon"-gult nu!
Min grekiska "mor" Ourania har gått i pension och numera är det dottern Anna med maken Dimitri som med lika fast hand sköter detta pietetsfulla ställe som är näst intill kliniskt rent, med en lika välskött blomsterprakt. Ja, nog är hon sin mors dotter allt!
Som gammal i gården skulle jag få betala "special price only for you" - 25 euro per natt för ett rum och kök! Synnerligen facilt! Utsikten över Kokkari från terassen utanför rummet är magnifik - den får man på köpet!
"The bull" Ferdinand som luktar på blommorna eller pitbullen Eremis som håller koll över nejden? Initiallt satte Annas stora pitbull skräck i alla turister som anlände, tills de insåg att han snarare besatt tjuren Ferdinands egenskaper – än det som folk ofta missvisande förväntar sig av en pittbull. Eremis iddes inte ens hugga flugor som av misstag förirrade sig framför nosen på honom! Vi blev riktigt goda vänner från första början, han och jag.
Till min stora förvåning så är Lemonakia beach ännu vackrare än tidigare, och inte utbyggt mer än att det är estetiskt tilltalande. Stranden har dessutom breddats på djupet vilket är en fördel.
Promenaden fortsatte från Lemonakia till Kokkari beach och gamla fiskarhamnen. Mitt absoluta favoritställe i Kokkari vad gäller pittoresk skönhet. Detsamma gällde var jag än var – att det var ännu vackrare än tidigare, helt oväntat! Hade förväntat mig exploatering med allt vad det innebär arkitektoniskt. Tyvärr var den fantastiska italienska krogen Bassilikos ut mot piren stängd för säsongen. Men det går väl fler tåg - eller båtar!? Det är så underbart med alla cafeér och restauranger längs Kokkaris alla kajkanter, som dessutom är bilfria.
Kokkari tillgodoser även min stora passion för gamla dörrar och fönster som döljer en egen historia.
Just sådana motiv ligger det så mycket magisk symbolik i.
Till och med torget var sig likt! Inte minst Vagelis som inte tycks ha åldrats en dag förutom att han hunnit både gifta sig och få två barn. Och Jim från strandserveringarna satt fortfarande som gjuten på sin favoritstol hos Vagelis, även han sig lik. Men han såg i och för sig gammal ut redan från start på 80-talet, så han har väl bara hunnit ikapp med åldern.
Sen var det dags att röra på sig - med moppe. Där hade minsann åren satt sina spår. Harigare än någonsin. Åkte till min favoritstrand Tzabou iförd störtkruka (såg ut som en gruvarbetare) och påpälsad. Väl där så vågade jag inte åka nedför den branta vägen så jag parkerade högst upp och tog hjälp av apostlahästarna ned.
Enligt skylten har man fri tillgång till det sanitära, parasoll, solsängar och parkering för 6 euro. Ett ypperligt ställe att stå med husbilen (www.hottadoggar.com/monabilen.htm) dagtid ifall den tar sig till Samos nästa sommar - om jag vågar åka nedför den branta backen vill säga!
Färden fortsätter upp i bergen till Manolates som är ett av mina stora mål på denna korta vecka. Där ägde jag ett hus och en vindruvsodling under några år – mina gråa hår härstammar nog därifrån och den tiden. Jag är ingen fysisk våghals men däremot mentalt orädd och älskar utmaningar. Den gången tog jag mig dock vatten över huvudet, fast det vet man ju aldrig på förhand! Så det är ändå värt att testa utifall man annars går miste om något.
Det sägs ju att det inte är målet som är det viktiga, utan resan. Och nog var det en resa allt, på mer än ett sätt! Denna gång nöjer jag mig dock med den visuella njutningen som resan till Manolates bjuder på. Den börjar redan i Näktergalsdalen där vattnet porlar, blandat med fågelsång och intensiv regnskogsgrönska med ståpäls som följd! När jag närmar mig höjden så avtecknar sig huset mot bergen i horisonten.
Av en ren slump för 22 år sedan – i mitten på 80-talet – snubblade jag och min gode vän Dimitri över huset i Manolates och vi slog till på en gång. Visserligen var det trampat jordgolv, inget vatten eller el. Men det hade en stor potetial om man väljer ta på sig rätt glasögon. Det låg så otroligt naturskönt med havsutsikt ända till Turkiet och en tillhörande vindruvsodling. Priset var dessutom bara 10.000 kr.
Dimitris fd fru Aleka skulle hjälpa oss hålla i tåtarna initialt vad gällde pappersgörat och igångsättandet av hantverkare från Aten. Anade väl redan då att det skulle bli jag som skulle få ta tag i all renovering därefter då Dimitri bodde i Canada och egentligen bara levde för sin musik, motorcykel, kamera, dataproffesur och dagdrömmeri.
Det visade sig stämma och efter några års eget slit hade jag tröttnat på att tjata, vi delade då på tomten och Dimitri GAV mig hans del av huset. Ja se, nån materalist kan man åtminstonde inte anklaga honom för att vara, zenbuddhist som han är.
Desto mer hjäp fick jag av familjen vi köpte huset av, Angelos Aggelis (ovan), hans son Nicholas (ovan), fru Agapi och sedermera även Dorotea (ovan). De drog vattenrör ända från byn gratis och stöttade mig på allehanda vis. Ville gärna ersätta dem men de envisades med att de stod i skuld till mig eftersom de fick fortsätta driva odlingen och fick all avkastning från den. Själv såg jag det snarare som att jag hade gratis trädgårdsmästare.
Jag tillbringade 3-4 månader varje år på Samos för att jaga på hantverkarna i den mån det går med grekiska hantverkare. Det visade sig vara hart när omöjligt. Ett steg framåt, två tillbaka osv ...
Kontraorder är namnet! Det skapades olika höjd på trappsteg i en och samma trappa av ren lättja, dörrar framför fönster så att man var tvungen att öppna köksfönstret för att komma in i badrummet, två runda och respektive två fyrkantiga kolonner till balkongen istället för konsekvent fyrkantiga - och som inte stod i rät vinkel heller, sned plattsättning i badrummet, hål gjordes i golvet på andra våningen till trappa FRAMFÖR öppna spisen med förklaringen "det är ändå för varmt att sitta framför en brasa så man kan lika gärna ha en trappa framför". (!!!???) Listan kan göras hur lång som helst.
Till det kom även en månads bankstrejk som omöjliggjorde uttag av pengar för att betala drönarna (och mitt eget uppehälle), bensinen tog slut på ön så det gick inte att åka nånstans och så vidare ... Dessutom skulle 50% arvode betalas i förskott på varje enskilt projekt även om det var samma hantverkare anlitad till det mesta. Det slutade med att jag betalat en hel del men att inget blev slutfört, de försökte även punga mig på slantar för alla korrigeringar de var tvunga att göra för sina egna felaktigt utförda jobb. Men där gick gränsen, då kom min grekiska morsa Ourania sättande med hytt näve!
Inte bara hon kom. En vacker dag dök en tyska upp som fått stipendium i sociologi och etnologi upp för att under två års tid skriva en avhandling i ämnena och doktorera. Hon blev nära vän med Angelos familj (vilket var ett bra val av henne för det har senare visat sig vara i stort sett den enda hederssamma familjen i byn) och jobbade med dem på deras odlingar. Även hon och jag blev goda vänner. Efter vindruvsplockandet på eftermiddagen kom hon och slet med mig i huset. Vi oljade och slipade fönsterluckor i tre månader bland annat. Hantverkaren hade slammat igen alla mina nygjorda fönsterluckor med puts när han putsade väggarna!!!
Åtminstonde hade vi roligt trots allt, jag och Dorotea. Jag lärde mig mycket om både byn, Grekland och grekiska. Hon var ju en påläst dam och behärskade språket bättre än byborna, för att inte tala om det skrivna ordet – de flesta i byn var analfabeter. Dorotea är en älskvärd människa som tar det mesta med jämnmod och har en förklaring till de mest besynnerliga situationer som kan uppstå i livet, och i Grekland i synnerhet. Jag sov över ibland i det påvra huset hon hyrde utanför byn med utedass. Skulle man uträtta något där var man tvungen att flytta på hyresvärdens häst som var inhyst där bland all skit.
Denna till synes så pittoreska by hade även en skuggsida. De förgiftar varandras katter och hundar för att det ska hända något (och fortfarande gör). Så fort någon inte är i byn stjäls det både klädnypor och uteväxter av grannen. Missunnsamheten och jantelagen är väl utpräglad och inte enbart Sandemoses danska påfund. Dorotea baktalades å det grövsta eftersom hon arbetade på odlingarna med män som hon ej var släkt med. Mycket berodde på avundsjuka eftersom hon jobbade gratis pga sitt stipendium, hon tyckte själv att hon då kunde bjuda på det. Angelos fru Agapi drev en liten restaurang där hon kunde äta sig mätt i gengäld.
Missunsamheten drabbade även mig. Granngården försökte genomdriva i byrådet att även han skulle få vatten till sin odling. Eftersom han bodde i byn och bara hade en åsna på odlingen nedanför så nekades han, eftersom det är kort om vatten och enbart bostadshus tillåts lov att koppla upp sig på vattenledningen. Denna grek som återvänt efter 20 år i Tyskland ansåg sig förmer än andra och kunde inte acceptera ett nekande. Angelos som satt i byrådet svarade att han skulle få vatten till odlingen den dagen han lärt sin åsna att sova i en säng, äta vid ett bord med kniv och gaffel och borsta tänderna därefter. Riktigt fyndigt svarat tyckte jag!
Sen var hela cirkusen igång. Han släpade åsnan genom Agapis servering så stolar och bord for all världens väg, förorenande dessutom till hans stora glädje. Därefter kom han springande till mig och krävde att få koppla sig på mina rör. Jag hade blivit förvarnad av Dorotea och Angelos att så skulle ske så jag spelade på deras inrådan bara dum och pratade svenska med honom. Han hotade på olika vis och det hela började kännas olustigt. Det var senare inbrott i huset och någon hade snott mina nya svindyra kranar och satt dit fula kranar, där kallvattnet satt på rött och vice versa. När jag dessutom fann en halshuggen råtta i huset fick jag nog.
Jag åkte hem och började fundera på att sälja eländet. Hade inte råd att slutföra renoveringen ändå och hade heller aldrig bott där utan alltid hos Ourania i Kokkari. Min dröm att halvårsvis bo i Manolates, måla och driva ett galleri/bokcafé med hängmattor under pergolan, blickandes över hela dalen och havet, sippandes på färskpressad juice grusades. Misstänkte dock att här skulle bli en konstnärskoloni en vacker dag. Även Dorotea försvann från Manolates efter några år vilket förvånade mig eftersom hon hade ett gott öga till Nicholas till trots för deras otroligt olika bakgrund. Dessutom hade hon en acceptans för att byborna var som de var och skulle kunna stå ut att bo där.
Angelos ringer en dag till Sverige och frågar om sonen Nicholas som ska flytta hemifrån kan få köpa huset. Jag visste ju hur mycket detta hus och denna odlng som Agapis mor en gång fått i hemgift betydde för familjen, och blev glad att just DE som alltid varit så generösa och sympatiska ville köpa tillbaka huset. Sagt och gjort.
Så en dag för ett par år sedan fick jag ett mail. "Hej Mona, gissa var detta mail kommer ifrån? "Ditt" hus i Manolates! Jag tröttnade efter 8 år på de dammiga etnologiska arkiven och akademiska livet i Tyskland och återvände till Manolates och är nu gift med Nicholas. Dorotea". Om det är några jag unnar bo där så är det Nikos och Dorotea!
Otroligt nyfiken parkerar jag moppen och knallar upp till byn. Det första jag ser är det orangea lilla galleriet bredvid Agapis restaurang – självklart sitter Dorotea där och säljer souvenirer och tavlor – hon är sig lik dessutom, nu 47 år! Jag trodde hon skulle dö vid min åsyn! Det är 15 år sedan vi sågs sist! Ett otroligt kärt återseende och vi sitter i timmar sedan och äter lunch på Agapis restaurang och uppdaterar våra liv. Agapi har däremot arrenderat ut restaurangen till ett syskonbarn (som nu gör ÄNNU godare mat än Agapi och är omtalad ända ned till Kokkari – sorry Agapi!).
Tar en fika hemma hos Agapi när Dorotea fortsätter jobba och får reda på att Angelos föll död ned på "min" vindruvsodling i armarna på hela familjen bara 60 år gammal för sex år sedan, hon var själv bara 52 då. Det var ett oerhört slag för henne då de umgåtts dagligen sedan hon var 15 år – hennes enda och stora kärlek.
Hon klev knappt ur sängen på två år efter det men börjar nu efter sex år komma på benen. Sista bilden på Angelos tagen två månader innan hans död står alltid i hennes blickfång och hon visar stolt upp den. Han var en fin och ädel man med starkt rättvisepatos men som slet hårt för livets nödtorft och familjens väl och ve – det blev för mycket för hjärtat till slut.
Senare följer jag med Dorotea till huset – tycker i och för sig att det var finare på mina dar. Det har tillkommit ett fint stall däremot där hon har sin häst från Tyskland. När hon efter sex månaders vaccinationer skulle frakta hästen genom Tyskland vid flytten så ändrades reglerna pga mul- och klövsjuka, det blev förbjudet att frakta djur över länsgränserna. Hon hade avslutat allt i boendeväg i Tyskland och var tvungen att åka. Veterinären tipsade henne om att det inte var förbjudet att rida över gränserna. Så det var så Doroteas flytt till Samos påbörjades - till häst genom Tyskland!
Hon har även en fin blandrashund som hon räddat från byn. Den stod bunden i två veckor i byn utan mat, lämnad för att dö. Dorotea gick dit två gånger varje dag och gav den mat. Till slut tog hon den med sig hem eftersom ingen gjorde anspråk på den. Det händer aldrig att hon tar med sig den till byn av rädsla för att den ska bli förgiftad så den är hemma i huset om dagarna. Förutom när de plockar vindruvor, då får den härja fritt i naturen med dem.
Hon utfodrar även en drös katter i huset. Också Agapi som egentligen inte tycker om katter har tagit sig an en katt som blev förgiftad av byborna men turligt nog överlevde. Nuförtiden framställer Dorotea och Nikos ekologiskt vin med EU-bidrag. Något som byn antagligen inte ens kunde stava till innan hon kom dit!
På väg till byn från huset ser jag ett slott med torn och tinnar som är helt nytt för mig. Dorotea berättar att det är ytterligare en från Tyskland återvändande Manolatesbo som byggt sina drömmars slott, bokstavligt talat. Under sina 20 år där hadde han drömt om detta.
Det är enligt utsago riktigt kitchigt med klaffbro, vallgrav och marmmorstayer i form av gudinnor med vinkrus med porlade vatten som kantar vägen till huset. Sin tid fördriver han i byn med att beklaga sig över hur eländigt det är i Grekland och Manolates – vilket givetvis får byborna att undra varför han överhuvudtaget flyttat tillbaka. Eftersom Doroteqa är tysk så försöker han få henne på sin sida och sätta upp henne mot byborna ... han lyckas inget vidare med det. Dessutom står de mil ifrån varandra politiskt även om Dorotea tycker att han är ett färggrant inslag i byn.
Och precis som jag förutspådde så är nu här ett växande konstnärskollektiv – inte skapat av greker utan i huvudsak av engelsa och tyska konstnärer. Det är otrolig kvalitet på konsthantverket och allt är ironiskt nog gjort i grekisk anda på plats i byn. Gammal grekisk och klassisk musik strömmar ut ur gallerierna som är omgivna av denna fantastiskt vackra by och natur. Det är en sann njutning att vandra runt här, och det har även tillkommit några riktigt mysiga restauranger och en rumsuthyrning sedan sist.
Efter en intensiv vecka skjutsade min grekiska "mor och far" Ourania och Yannis mig till flygplatsen efter en fika i Pythagorions hamn. Fortfarande idag är de välbehållna, 67 år gamla – 20 år mellan bilderna. Än denna dag idag dyrkar de marken den andre går på. Tänk att det finns sådana relationer! Det finns hopp om mänskligheten!
Två generösa och magnifika människor med hjärta av guld och en sprudlande humor, som ofta är allt annat än rumsren. Vi har delat många skratt under det 20-talet gånger jag varit i Kokkari och de har alltid hållt mig under sina vingars beskydd. Så fort någon tysk turist på morgonkvisten på pensionatet under hennes tid som ägare av Pension Lemonakia höjde rösten bittida så kom Ourania farande "SCCCHHHHIIII The Mona is sleeeeping!!! (Hon kallar mig än idag "The Mona", hihi.)
Och för att inte tala om som sagt alla hantverkare som ställde till det med huset i Manolates, då kom Ourania och Yannis sättandes och satte skräck i dem. Denna tvärhand höga människa har en otrolig pondus och förmåga att sätta sig i respekt hos andra – och detta till trots, så har jag aldrig hört henne höja rösten någonsin.
Om inte Monabilen (husbilen) med Mimmi i bagaget (gäller väl att hålla Mimmi borta från alla galna bybor i Manolates dock) lyckas tuffa så långt som till Samos nästa sommar så kanske jag tar flyget och antar hennes stående invitation att bo hos dem. Det har även hänt att jag fått bo gratis på Lemonakia när min ekonomi har knakat i fogarna. Deras vänlighet vet inga gränser.
Glömmer aldrig Ouranias ord till mig för nästan 20 år sedan: "The Mona – you are too naive and think the best of everybody! One day you will learn that all they want is your money, and only 3% are REAL friends – the rest is shit! You will find out who is who!". Den gode Ourania – tyckte spontant då att hon lät cynisk och bitter, men insåg snart att hon var en realist med avsaknad av bitterhet. Det var bara ett av hennes många konstateranden med avsikt att skona mig.
Tack
Samos för en skön vecka!
Här kan du hitta fler av mina Greklandsbetraktelser:
• Friends in paradise – Kokkari 1999, Samos
• Några strandpärlor på Samos – sommaren 1998
Här kan du hitta fler av mina Greklandsbetraktelser:
• Friends in paradise – Kokkari 1999, Samos
• Några strandpärlor på Samos – sommaren 1998
....................................
